Och medan du står där och funderar, inser du att det egentliga dilemmat inte handlar om elsparkcykeln längre.
Det handlar om förtroende. Om hur man bygger en tonårsrelation som klarar av både misstag och ansvar.
Hur man kan vara både trygg punkt och fast gräns på samma gång.
För hur hjälper man sitt barn att förstå rätt och fel när han har gjort riktigt fel, utan att få honom att känna sig som en dålig människa?
Och hur långt är man egentligen beredd att gå för att skydda sitt barn från världen eller från sig själv?
Vad hade du gjort?