Vem är jag när mitt barn inte längre behöver mig?


I så många år har jag varit den som tröstar, löser problem, skjutsar, påminner och finns där. Den som behövs. Den som gör skillnad.

Sedan börjar tonåringen sakta hitta sin egen väg. Frågorna blir färre, dörren stängs oftare och livet fylls av sådant jag inte längre är en självklar del av.

Jag borde vara stolt. Och det är jag. Men någonstans under stoltheten finns en sorg. För vad händer med oss när den roll som gett våra dagar mening inte längre ser likadan ut?

Vi har blivit så vana vid att finnas där för någon annan att vi ibland glömmer vilka vi själva är när ingen längre behöver oss på samma sätt.

Vi har ägnat år åt att lära våra barn att stå på egna ben. Ändå gör det ont när de faktiskt börjar göra det.

Det är då kärleken ställs inför en ny utmaning. Att finnas kvar utan att tränga sig på. Att släppa taget utan att försvinna. Att acceptera att vi inte längre är centrum i deras värld, utan att för den skull tro att vi har blivit mindre betydelsefulla.

Föräldraskapets svåraste uppgift är inte bara att lära sitt barn att klara sig utan oss. Det är också att hitta sin egen mening när barnet inte längre behöver oss på samma sätt.

Barnet ska få växa in i sitt liv.

Och vi måste våga upptäcka vilka vi själva är i det liv som väntar.

Rulla till toppen