Jag tänkte på att barnen snabbt blir äldre, frigör sig, växer upp och att allting, en gång, faktiskt händer för en sista gång.
Men man förstår det inte i det ögonblicket. Man vet inte när det händer och när den sista gången är. Inte just där och då i alla fall. Men en sak är säker. Man kommer att sakna den där sista gången.
När barnen är små till exempel och man vaggar dem till sömns.
Man går runt, runt och försöker få dem att somna i sin famn. Till slut så börjar de andas långsammare, ögonen sluts och till slut så sover de.
Man lägger ner dem försiktigt i sängen och hoppas att de inte ska vakna till. I det ögonblicket, efter många vakna nätter, så kanske man tycker att det är jättejobbigt. Att man själv bara vill sova. Att man inte vill vagga dem till sömns mer.
Men det kommer en sista gång. En sista gång som du kan bära dem på just det där sättet och få dem att somna I din famn. En sista gång. Men du vet det inte då.
Eller när man ska korsa en väg tillsammans. Trafiken.
Du berättar att man ska se sig för åt båda hållen innan man går över. Du tar barnet i handen och leder dem över vägen. Man vill inte att de ska bli påkörda. Man vill skydda dem. De går med på det. De känner tryggheten.
Men det kommer en sista gång för det också. En dag vill de inte hålla i din hand längre.
Eller när du lämnar barnen på skolan. Man kramas hej då, förklarar att man kommer direkt när skoldagen är slut.
Det kanske kommer tårar? De blir ledsna. Det är jobbigt. Men en dag så slutar tårarna komma. De blir inte ledsna längre när du ska gå. När du sagt hej då så springer de snabbt iväg till någon annan utan att vända sig om mot dig.
Det kanske var sista gången du fick lämna och hämta barnen på skolan?
Och den där godnattsagan du läser för barnen. Det kanske känns drygt att ta sig tiden och läsa den där sagan just där och då. Man har annat att göra. Saker som man känner är viktigare. Just där och då. Tvätten? Disken? Egen träning?
Men ändå så sitter du där och läser den där godnattsagan. Om och om igen.
Men en kväll. En kväll så vill de inte höra någon saga mer. De vill inte att du läser för dem. Det var sista gången du fick läsa den där godnattsagan för dem. Men du visste det inte där och då.
Eller när du kommer hem efter en arbetsdag. Barnet kommer springandes mot dig med öppna armar. Blir så glad av att se dig. Du lyfter upp barnet och ni kramas. Känner lyckan av att se varandra. Värmen. Kärleken. Ser glädjen i barnets ögon.
Men en dag så är det sista gången de kommer springandes mot dig. En dag så är det sista gången du får lyfta upp barnet på det sättet och känna deras glädje över att se dig. Men du vet det inte då.
Grejen är dock att man inte vet när den sista gången är. Man har ingen aning. Över en natt kan allting ta slut. Barnen förändras och växer upp.
Det enda man vet är att när man inser att det inte blir några fler gånger så kommer man att sakna de där tillfällena.
Just den där stunden. Just den där känslan. Just det där ögonblicket. Det var sista gången. Men du visste det inte då. Och det var sista gången. Och du får aldrig uppleva den igen…