Ditt barn drar sig undan. Skrattar inte längre. Mobilen alltid vänd bort. Och den där blicken som att något pågår som du inte får veta.
Du har frågat. Svaret är alltid – Det är lugnt.
Men det känns inte lugnt.
En kväll ligger mobilen kvar i köket. Skärmen tänds. Ord som inte hör hemma i ett barns liv syns snabbt.
Du förstår tillräckligt.
Nu håller du i mobilen och nästa steg går inte att få ogjort.
Vad gör du?
1. Du läser allt men säger inget.
Nu vet du men du vet att det är ett intrång i ditt barns privatliv
2. Du lägger ifrån dig mobilen.
Du väljer att lita på din tonårings förnuft
3. Du går in till ditt barn. Nu.
”Jag såg något. Jag är rädd för din skull.”
Du har 5 sekunder på dig att bestämma dig för vad du gör.
Vad väljer du?